”Tanken att människan kan bli en multiplanetär art är inte längre enbart en fantasi.” Orden härrör inte från en rymdberusad Elon Musk, utan från inledningen till en liten volym som publicerades häromåret med den fascinerande titeln ”Planetary echoes: Exploring the implications of human settlement in outer space”. Antologins bidragsgivare har föresatt sig att gestalta, beskriva och begrunda hur möjligheten av ovanstående förskjutning kommit till uttryck i konst, litteratur och vetenskap under senare tid – hur detta en gång spektakulära science fiction-motiv har börjat flätas in i samtidssamhällets vardagsväv. Längs samma astronomiskt anlagda tankebana arrangerades nyligen, på Bonniers konsthall, utställningen ”Kosmologiska pilar”, och hos mig löper den vidare medan jag läser den kanadensiske poeten Ken Hunts nya diktsamlingar ”The lost cosmonauts” (2018) och ”The odyssey” (2019). Den senare en märkligt klingande och lätt rysningsframkallande rymdpoesi, röstresterna från en diffus tidsdimension, som Hunt har extraherat ur nedstrykningar i den nyligen publicerade transkriptionen av ljudinspelningarna från Apollo 11-expeditionen.

Source: Svenska Dagbladet November 26, 2019 06:11 UTC