För ungefär ett kvarts sekel sedan började beteckningen ”platsens poesi” röra sig på svenska lyrikområden. En startpunkt var Göran Printz-Påhlsons glimrande essäer samlade i ”När jag var prins utav Arkadien”. Det var ett suggestivt begrepp, som dock grumlades i en period där nydemokrater och andra reaktionära röster fablade och ropade om rötter och ursprung. Men detta har bara gjort det mer väsentligt att ställa frågor om plats, språk och minne i samtalen om litteratur och konst. Och de är inte svåra att motivera i en samtid där digitala nätverk – och en rad andra tekniska, sociala och politiska processer – ombildar föreställningar om tid och rum.

Source: Svenska Dagbladet June 03, 2019 11:37 UTC