I Daniel Goldmanns lyhörda regi och med sin egen starka scennärvaro, ger Per Dahlström en kärleksförklaring till miraklet människan. Per Dahlström gör både det ena och det andra och av och till tappar hans karaktär självförtroendet, ”Jag kan ingenting”. Per Dahlström hjular, cyklar runt det lilla glitterbelysta scengolvet på enhjuling, snurrar upp ett hjul i luften och mer därtill. Att se denna lilla pärla till uppsättning är som att bevista ett kroppspoem för man, cykel och liten tuta. Per Dahlströms akt blir en metafor för livet och kulturen, detta att faktiskt sitta i luften utan stol men ändå inte ramla.
