Möjligen bar ansiktet drag som sällan påträffades i den norra del av Europa med vilken jag var förtrogen; möjligen gick de rentav att betrakta som sydländska. Oförmågan fick mig senare, då jag började läsa antika texter, att fantisera om en djupare beröring med farfar än den som stämband säkrade. Utan på den jordmån ur vilken jag inbillade mig att alla tungomål stammade. Var det Aias oförsonlighet, intill förväxling lik högmod? Min själ, det känns underligt stärkande att ana en återklang av underjorden där, strax under farfars haka.
