Det har gått fem år sedan diskussioner om sexuella övergrepp, gråzoner och könsmaktsordningen kokade i medier, offentliga och privata samtal. ”Tre pappor” påminner om att mansrollen också är det; före industrialiseringen var den öppna gråten förbehållen männen. Och är det något som provocerar mig med dessa välvilliga sökare så är det deras odelade fokus på att det ska kännas rätt. Stegen är visserligen stapplande, men efter 70 år av kvinnlig genomlysning ser jag det som en befrielse att ljuset riktas åt ett annat håll. Men det ska bli mycket spännande att höra vad den subjektiva mannen har att säga.
