Det träigaste som finns är böcker av sittande makthavare. Först när de avgått kan de ge ifrån sig snäppet intressantare alster, men ofta är även detta för mycket att hoppas på. Än värre blir det med de statsmän som efter fullgjort inhemskt värv siktar in sig på det vi något provinsiellt brukar kalla för ”internationella toppjobb”. Till veteranpolitikerns många hämningar och manér läggs nu überdiplomatens. Carl Bildt – ”vår Carl Bildt”, frestas man att säga efter att något hundratal gånger ha tvingats läsa uttrycket ”vårt Europa” i hans senaste bok – är en extremvariant, i det att han varit först statsminister, sedan diplomat, sedan internationellt styrelseproffs, sedan utrikesminister och nu, i någon sorts oundviklig hyperfas av karriären, en kombination av tankesmedjeanknuten tyckare av amerikanskt snitt, institutvärvad bekymmersrynka och till på köpet internationellt utredarproffs.