Jag minns baksidestexten på pocketutgåvan av Sven Delblancs ”Slutord”, en förtätad journal i dödens väntrum, tillkommen vårvintern 1991 under en kort respit från cancern som året därpå, alldeles för tidigt, ändade författarens liv: ”En bok som ingen människa kan orka skriva.” Det var ur Karl Vennbergs recension i Expressen. Jag älskade den där paradoxen. Den sa något om att litteraturen (eller var det livet?) Min dåvarande flickvän (som jag högläst Delblancs ”Kära farmor” med om kvällarna) mumlade däremot: ”… och som ingen människa orkar läsa”. Sedan läste hon likafullt ”Slutord”, fann den oerhörd och att ”Kära farmor” i jämförelse var en pratkvarnsroman.
