”Graven var en röd gäspning i marken; högen med jord bredvid den såg ut som Chikas hud”, skriver Akwaeke Emezi mot slutet av sin roman ”Vivek Ojis död”, och det är en mening som jag går och tänker på länge efter läsningen. För att den adderar en märklig känsla av nonchalans mitt i det oerhörda – att, som Chika, tvingas begrava sitt barn –, men också för formuleringen som sådan; graven en röd gäspning i marken. Det går inte att glömma Vivek Ojis död och begravning. Det kan verka som att jag går händelserna i förväg, men att Vivek är död är den premiss för boken som ju också finns i titeln. Akwaeke Emezis roman handlar om allt det som leder fram till att Viveks föräldrar en dag hittar sin sons döda kropp utanför hemmet sydöstra Nigeria, insvept i ett färggrant tyg.
