I slutet av Teju Coles debutroman ”Öppen stad”, publicerad i svensk översättning av Erik MacQueen 2013, konfronteras huvudpersonen Julius av en kvinna från sitt förflutna. När de var tonåringar, förklarar hon med jämn stämma, våldtog han henne. Läsaren blir tvungen att omvärdera det hon dittills tänkt om den kloka, vänligt sinnade flanör som Julius presenterats som, försöka och möjligen misslyckas – liksom han själv måste göra det – med att få ihop dessa motsägelsefulla bilder. Väl där blir han i stället vittne till en olycka, en scen med en hopknycklad bil, två förvirrade människor, brandmän och poliser, blod på körbanan. Julius promenerar vidare, men: ”Åsynen av onödigt lidande färgade allt annat jag såg av soluppgången, floden och de tysta morgongatorna under timmen som följde.”
