Jag kände stark sympati med funktionärerna: det var självklart att denna låda inte kunde öppnas inomhus i närheten av andra gäster. Han överlämnade den till mig med det häpnadsväckande beskedet att det var denna baguette som jag hade efterfrågat. Jag satt i blåsten vid kajen och en Paddanbåt passerade på Rosenlundskanalen och jag försökte i mitt minne återkalla dåliga smörgåsar som jag ätit i mitt liv. Men denna baguette från Feskekörka var – i sin prisklass – med tämligen god marginal den sämsta jag har ätit i mitt liv. Inför denna rekordsmörgås kände jag efter hand en stilla och beskedlig lycka tränga upp i mitt bröst: Göteborg förnekar sig trots allt aldrig.
