Enligt deras utsaga är vi rädda för det dödliga gängvåldet, för kriget i Ukraina, för elpriserna, för matpriserna och för den allmänna otryggheten i samhället. Men sällan är jag rädd för att dö av en bil som kör på mig och inte heller att bli skjuten till döds. I dag är jag inte deprimerad, men kan förstås inte veta hur jag kommer må ju äldre och ensammare jag blir. Jag hyser en verklig oro för att samhället inte har resurser att hjälpa mig om jag som äldre inte finner mening i att leva. Numera ska man tydligen inte känna sig som en fullvärdig människa om man inte har ett svenskt pass.
