Författaren Annica Hedin börjar med att beskriva känslan vi har inför vårt agerande, att vi gör det i hemlighet för att det känns pinsamt, för att någon kan skratta eller bli arg. Illustratören Hanna Klinthage fångar ansiktsuttrycken så att man ser precis vad det handlar om. Inget av det som känns förbjudet i berättelsen är särskilt förbjudet eller tabubelagt. Det handlar inte om hur andra barn, eller vuxna, vill få någon att uppleva att det som skett är hemligt eller förbjudet att tala om. Där visar Klinthage och Hedin att man inte behöver infoga temat i en berättelse, utan att kollaget av händelser och personer också funkar.
