På årsdagen av John Lennons död, den 8 december, grät jag så tårarna skvalade. Det har jag aldrig gjort tidigare, inte ens fått fukt i ögonen, under de fyra decennier som gått sedan mordet utanför Dakota Building i New York. Trots att jag alltid varit en stor fan av The Beatles och betraktat dem som tidernas mest nyskapande popgenier har jag aldrig riktigt relaterat till dem på ett allmänmänskligt plan. Inte förrän jag med gapande mun, gåshud, rinnande ögon och rysningar såg Peter Jacksons hajpade och åtta timmar långa dokumentärserie om ”Let it be”-inspelningarna 1969 – och det sista avsnittet på Lennons dödsdag.
