Ingen av dessa filosofiska saltomortaler kan rädda mig från fördömelse för det jag gjorde på sexans spårvagn i riktning mot Kortedala i söndags. Eller snarare det jag inte gjorde. Jag har överhuvudtaget inget att säga till mitt försvar och förväntar mig och förtjänar självfallet inget annat än läsekretsens förakt. Och trots att jag visste att de borde ha gått av knackade jag ingen av dem på axeln och sa: det här är nog er hållplats. Det sista jag hörde av dem innan jag själv klev av vid Linnéplatsen var hur han sa:– Nu är det bara två tre hållplatser kvar.
