Någonting förlöses inom mig när jag läser Anna Björklunds essäbok ”Kvinnomanualen”. Plötsligt vågar jag, tyst för mig själv, viska orden jag burit inom mig så länge: ”Jag älskar kvinnorna.”För så har jag känt så länge jag kan minnas, ändå har jag aldrig vågat uttrycka den där kärleken. Kvinnligheten, har jag och många i min generation fått lära sig, är en social konstruktion. Men även om jag givetvis inser att det finns och har funnits socialt och historiskt betingade könsroller, som kan vara både hämmande och falska, så har jag i grunden aldrig upplevt det feminina som någon social konstruktion. En öm, vårdande, mjuk och moderlig kraft.
